Karlsviks fabrik runt 1870 Karlsviks fabrik runt 1870

Industrier, militärer och ett sjukhem
Trakten kring kvarteret Vapensmeden har gamla industrianor. Här fanns redan på medeltiden ett tegelbruk, som tillhörde franciskanermunkarna. Det ersattes på 1700-talet av ett salpetersjuderi som skulle framställa salpeter för Kronans kruttillverkning. Här tvingades kvinnliga straffångar slava under de mest fasansfulla villkor. De flesta dog av svält och umbäranden, och de få överlevande överfördes 1779 till Långholmen. 

På sjuderiets gamla mark startades 1857 en textilfabrik, som skulle väva lättare tyger till fruntimmerskläder. Fabriken kallades Karlsvik – kanske har viken vid Rålambshovsparken en gång kallats Karlsvik efter Karl XI, som gav namn åt Kungsholmen? 

Det var också Karl XI som på 1660-talet lät anlägga det kungliga jaktvarvet som låg mellan S:t Eriksgatan och Polhemsgatan. Här byggdes fartyg för de kungligas färder mellan de olika kungliga slotten. Jaktvarvet lever i dag bara vidare i Jaktvarvsplan och kvarteret Jaktvarvet vid Polhemsgatan. 

Sedan var det dags för pontonjärerna, ett slags ingenjörstrupper som 1856 förlades till det nedlagda jaktvarvet. Pontonjärbataljonen ombildades 1892 till Svea Ingenjörskår och flyttade på 1920-talet till Solna, varefter kasernerna revs. Förutom Pontonjärgatan och Pontonjärparken påminner flera kvartersnamn i trakten om den militära tiden. 

Staden kom sent till västra Kungsholmen. Men mot slutet av 1800-talet skedde stora förändringar. Ångkraften och andra tekniska uppfinningar betydde ett enormt uppsving för industri och kommunikationer. Världen ropade efter svenskt järn och trä. Tiderna var goda och Stockholm växte. En ny stadsplan utarbetades, som skulle ge Stockholm ett vackrare och modernare utseende. 
 

Lindhagens stadsplan, 1866 Lindhagens stadsplan, 1866

Den s k Lindhagen-planen föreslog breda gator, ofta trädplanterade, och många öppna platser och parker. Mycket av Albert Lindhagens stolta visioner försvann visserligen i utredningsmaskineriet, men till det som förverkligades här på Kungsholmen hör bl a Norr Mälarstrand och S:t Eriksgatan. Förgårdarna vid Fridhemsgatan är också en tanke som lanserades av Lindhagen. 

Det är oklart varifrån Fridhemsgatan har fått sitt namn, men kanske kom inspirationen från Stockholms sjukhem, som inrättades på 1860-talet för att vårda långvarigt eller obotligt sjuka. Den första sjukhusbyggnaden låg vid Drottningholmsvägen, mitt emot de nuvarande. Söder om sjukhemmet låg en stor vacker park till glädje för patienterna och den blev så småningom även en vacker utsikt för invånarna i husen vid Fridhemsgatan.
 

Stockholms Sjukhem, det sk Gamla Hemmet Stockholms Sjukhem, det sk Gamla Hemmet

Vapensmeden
De lätta fruntimmerstygerna skulle snart ersättas av Stockholms Vapenfabrik, grundad av Helge Palmcrantz (1842-1880), som hann med mycket under de 38 år han levde. Han var ett mekaniskt snille och uppfann bl a en räknemaskin, ett nytt slags gevär, en kulspruta och en slåttermaskin. Palmcrantz köpte en del av den gamla textilfabriken (på andra sidan Karlsviksgatan) och byggde på kort tid upp en av våra första snilleindustrier med som mest 300 anställda. I Vapenfabriken tillverkades främst kulsprutor och slåttermaskiner, eller som Palmcrantz själv sade ”skördemaskiner för både livet och döden”. Förutom Vapensmeden påminner kvarteren Kulsprutan och Lavetten uppåt Fridhemsplan om Palmcrantz vapenfabrik.

Vid sidan av Vapenfabriken etablerade sig också Karlsviks gjuteri på textilfabrikens stora tomt. Här började man snart använda den nya mitismetoden (mitis=mjuk) för att smälta järnet. Gjuteriet gjorde främst verktyg och lantbruksmaskiner. Dessutom tog en av grundarna initiativ till bostadsbolaget Fridhem, som lät uppföra den väldiga tegelhuset vid Fridhemsplan med över 200 smålägenheter för fabrikens anställda och andra arbetare. Mitisgatan, kvarteren Gjuteriet, Slaggen och Gjutformen är minnen från gjuteriets tid. 

De båda fabrikerna flyttade omkring 1910 och då stundade stora förändringar för det gamla industriområdet. En ny stadsplan upprättades 1912, där bl a Pontonjärgatan mellan Fridhemsgatan och S:t Eriksgatan lades ut. Nya tomter bildades och såldes till privatpersoner. Hörnhuset Pontonjärgatan 45 stod klart redan 1916, men sedan dröjde flera år innan övriga hus i kvarteret byggdes – tiden efter 1 världskriget var svåra, inte minst i bygg- och fastighetsbranschen.

 

Byggherre, byggmästare och arkitekt
Tomten Vapensmeden 7 avstyckades i mars 1913 och köptes av byggmästaren A Jansson. Men något bygge blev inte av, och tomten såldes vidare till ingenjören och affärsmannen Oscar Hirsch, som i juni 1922 anhöll att få uppföra en nybyggnad efter ritningar av arkitekten Gustaf Adolf Falk. Men man hade inte kommit längre än till grunden när Oscar Hirsch sålde fastigheten till byggnads-ingenjören  Waldemar Dahl, som fullbordade bygget sommaren 1923. 

Arkitekten Gustaf Adolf Falk (1882-1925) blev bara 43 år, men liksom Helge Palmcrantz hann han med mycket under sitt korta liv. Han ritade ett tjugotal hus i innerstaden. Flera av dem ligger i Östermalms mer förnäma delar som på Tysta gatan, Ulrikagatan och Lovisagatan. 

De första hyresgästerna i Vapensmeden 7 kunde flytta in i moderna och bekväma lägenheter med centralvärme, varmvatten, hiss, kopplade fönster och badrum i alla lägenheter utom i enkelrummen. Det var ett ungt hus. Flera par var nygifta och hade småbarn. Första hösten bodde 125 personer i huset, varav 20 barn.

 

Ägarna
Vapensmeden 7 har inte haft så många ägare. Waldemar Dahl behöll huset för egen förvaltning och bosatte sig först i 6 rok högst upp åt Fridhemsgatan, men han flyttade snart till Östermalm. Efter hans död i mitten av 1940-talet köptes fastigheten 1954 av Försäkringsbolaget Iris, som så småningom hamnade i Skandia. En tid ägdes huset sedan av bröderna Bo och Nils- Erik Bonnier innan det 1996 köptes av BRF Vapensmeden 7 för 22 Mkr. 

Åren har gått. Det unga huset i stadens utkant har passerat 80-årsdagen, och Fridhemsgatan är inte längre staden yttersta utpost mot väster.

 

Text av Johan Haage

Husets byggherre Waldemar Dahl (1880-1945) och hans hustru Anna ligger begravda under en pampig gravsten på Norra begravningsplatsen i Solna. (Foto: Johan A. Lundberg)